Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så fick jag äntligen möjlighet att klippklättra. Jag sov i Howick natten till i torsdags hemma hos Colin. Vi gick upp vid åttatiden och åt frukost och gjorde iordning oss. Därefter åkte vi mot Monteseel via PeiterMaritzburg där jag dels kunde köpa lite nötter och torkad frukt men också grejer inför Otter Trail. Även om jag kommer gå med en grupp så kan jag inte ta för givet att jag kan låna deras stormkök och liknande. Så jag behövde helt enkelt saker så jag kan laga mat under de fem dagarna vandringen pågår. Det jag köpte var ett enkelt stormkök med gas, en kastrull och en stekpanna samt en fickkniv(i och med att den jag hade med mig blev tagen i tullen då jag glömde den i handbagaget när jag åkte från Uganda, inte så smidigt), en kopp och en spork. Så nu är det bara maten jag behöver inhandla innan jag har allt inför Otter Trail.
Tillbaka till klättringen. Monteseel ligger precis vid de 1000 kullarna, mellan Peitermaritzburg och Durban. På bilden där man ser ner från bergskanten så är första rutten(Cane med svårighetsgrad 10) jag klättrade i mitten av den högra klippväggen. Den andra rutten(Adam, 13) går längs med sprickan i hörnet mellan de två klippväggarna. Efter det flyttade vi oss mot No Feet, 14, innan vi gick tillbaka till bilen för en liten lunch och paus. Jag ville prova en svårare rutt, så efter lunchen provade jag Pin Up Direct, 21, vilket var ett ganska stort hopp i svårighetsgrad. Det tog mig ca 1.5 h att ta mig upp de ca 20 meter, haha. Men jag njöt hela tiden. Början var inte jättesvår, även om den var svårare än de andra men sedan kom tre olika segment som var ganska svåra. Den första var att jag var tvungen att stoppa in min hand i en horisontell spricka och försöka få fäste där, genom att lägga mina fingrar ovanpå varandra, för det fanns inte ett nytt handgrepp förrän en bra bit upp som jag bara nådde om jag stod upp med raka ben. Så jag skulle flytta upp mina ben och med hjälp av stödet från handen ställa mig upp utan något att hålla i med vänsterhanden. Det andra segmentet var också att jag var tvungen att nå nästa grepp betydligt högre upp och denna gång hade jag bara små små handgrepp. Mina fotgrepp som jag skulle använda var bara en liten strukturskillnad i berget, så det var inte någon liten klippavsats jag kunde använda. Slutligen, på det tredje segmentet, skulle jag även här sträcka mig mot nästa grepp. Jag hade ett relativt bra grepp för min högra hand, men det var alldeles för långt ut åt sidan. Min vänstra hand hade ett betydligt mindre men trots det ganska säkert grepp. Problemet var att jag var tvungen att lita mer på min vänsterhand för att kunna flytta upp mitt ben till en högre avsats och därifrån ställa mig upp för att nå nästa grepp. En stor del av tiden jag klättrade denna rutt la jag min vikt i selen, exempelvis när jag försökte klura ut hur jag skulle klara de olika segmenten samt mellan de olika försöken då jag behövde vila mia händer eller ben. När jag väl kom upp började det bli dags att dra sig. Men vi bytte klippvägg och jag fick avsluta med Adams Apoplexy(13) som även den gick längs med en spricka i hörnan av två väggar och som inte var några problem.
Vädret var jättefint och jag tyckte det var otroligt roligt att få klättra utomhus på en riktig klippvägg för första gången. Det jag kände att jag inte hade riktig koll på eller snarare vad jag behövde öva upp(som Colin höll med mig om) var att få bättre balans(vet inte om det är rätt ord) i mina fötter. Jag litar och använder mina armar alldeles för mycket. Därav tröttade jag ut mina armar och började även slarva med tekniken. De gånger jag jag exempelvis klarade de svårare segmenten var just när jag tog det lugnt och litade på mitt fot- eller handgrepp, även om det kändes obefintligt vissa gånger. Sedan kände jag också att jag blev ganska trött i mina händer och armleder. Jag är inte van vid att hålla i små små grepp och det hjälpte ju inte direkt av att jag la för mycket tyngd i dem än vad man ska, plus att jag inte hade den bästa tekniken på hur jag tog greppet.
Något jag kom att tänka på var hur min syn, på det faktum att det tog lång tid att ta sig upp för väggen, var under tiden men också efter klättringen. Jag hade kunnat, och det är något jag har försökt jobbat bort, börjat kritisera mig själv att jag inte är duktig nog. Att jag tar för lång tid på mig eller att jag är dålig på något sätt. Men det finns inte fog för det. Jag har ju faktiskt knappt klättrat något och klippklättring är helt nytt för mig. Jag älskar dessutom utmaningar, så även om rutten egentligen kanske var för svår så var jag väldigt glad för att jag gjorde den och jag provar den gärna igen. Det gör inget att det tar längre tid. Jag njöt ju dessutom hela tiden, att få klura och tänka och försöka. Och tillslut gick det ju, även om jag fick lite hjälp på traven med att korta repet någon centimeter varje gång jag sträckte mig och hade svårt att nå. Det finns ingen idé med att tänka negativt om sig själv när man har svårare för en viss sak. Allt handlar ju dessutom om att öva, öva och återigen öva.
Efter vi hade packat ihop alla saker körde vi in mot Durban. Jag bokade en säng på ett hostel som heter Happy Hippo som ligger precis vid Marine World inte långt från stranden. Dagen därpå(22/1) hade jag en heldag i Durban som ni får läsa mer om i nästa inlägg där jag även mötte upp med Aaron igen. Planen är att jag åker söderut längs kusten med honom nu kommande dagar. Han ska vara nere i Kapstaden den 27, så jag kommer inte följa med hela vägen till Storms River, där Otter Trail startar, utan stanna någonstans tidigare ett par dagar. Men det är super att kunna spara lite pengar genom att samåka istället för att ta exempelvis Bazbus som hade blivit betydligt dyrare.
Josefine Stål 